Cumbia är den folkliga colombianska dansmusiken som spritt sig, 
muterat och i olika former kommit att dominera mycket av 
Sydamerikas musikliv. Stilen har blivit så spridd att termen 
numera kan beteckna en hel rad saker, från ren folkmusik till 
mainstreampop till den elektronica som bland andra argentinska 
Zizek records varit med om att lansera, alla förenade av en viss 
sorts rytmik.
I den kontexten är det chilenska bandet Chilombiana, som 
spelar på det nyöppnade Etablissemanget (tidigare Mosebacke) 
närmast att betrakta som indiepop. Utan att för den delen på 
något vis låta europeiska.
De står hopträngda tio personer på den lilla scenen. 
Trombonerna hakar nästan i varandra och när medlemmarna 
allt som oftast ska byta plats och instrument kräver det 
en del logistik. Musiken domineras av snabba blåsriff och 
lager på lager av slagverk. Oftast går det snabbt, men 
det låter aldrig perfektionistiskt snyggt på det sättet man 
vant sig vid från salsaorkestrar. Snarare stökigt.
Och som för att betona att cumbia (vars ursprung anses kunna 
spåras till både Västafrika och Östeuropa) har kommit att bli 
en samlingsterm glider bandet också fritt mellan stilarna. Någon 
gång spelar de till exempel med ett rent afrokubanskt gung. 
När sedan de svenska rapparna Carlito och Stor gör ett gästspel 
på scen spelar de i stället jazzfunk. Då hör man också att den 
slängighet som präglar deras egen musik kanske inte främst 
handlar om brist på spelskicklighet utan mer är ett estetiskt ideal.
Faktiskt är de också betydligt bättre just när de låter opolerade, 
i synnerhet som de samtidigt undviker att hamna i den monotona 
ska-rock som ofta har fått representera ungdomlig latinamerikansk 
musik i Europa. Det är där någonstans de blir indie, med ett avstånd 
både till det snyggt spelade och till rocken. Men kanske är det att 
teoretisera för mycket. Chilombianas allra tydligaste inriktning 
är fest och dansen framför scen blir stundtals vild.